sweetness,

varför är det alltid så att mina föräldrar lyckas göra så att allting känns som att det är mitt fel. vissa saker kan jag ju inte rå för, men ändå lyckas dom säga det som att jag uppfattar det som att dom klandrar mig. inte konstigt att jag mår dåligt när allting verkar vara mitt fel. ingen mår väl bra utav att bli klandrad för allt. jag börjar få den känslan av att allting skulle bli så mycket bättre om jag inte fanns. då hade jag ju aldrig kunnat göra fel - som jag verkar göra hela tiden. psykisk smärta är värre än fysiskt smärta. mitt inre håller på att dö ut och jag vet inte vad jag ska göra. min livlust är i princip borta och jag har ingen motivation. vem vill mig så ont?

tur att jag har min älskling som finns hos mig. utan dig hade jag inte haft någonting. jag älskar dig för allt du är. dessutom så blev jag jätteglad igår när R kom hem från kursen i Umeå. inte bara kom han hem utan han hade gjort en strut till mig med godis i. you really make my days sweetness. too bad for you, I showed it to everyone :)